När jag hade spikat ihop min första hoj: Kompressor-Nortonen, så var livet frid och fröjd.
Jag körde den tills den slutade dra på alla poletter var dag och mådde som en prins.
Där fanns dock ett litet aber, när man hamnade bakom nån seg kärring i trettio blås där det inte gick att köra om, så gick mopeden lite ryckigt.
Detta lyckades jag inte justera bort, trots idogt laborerande.
En dag var jag ute och hjälpte Ola Torslund med lite rörjobb i hans kåk, och frågade då honom om hans Tjajja betädde sig liknande.
Ööhh, det vete fan, svarade han. Prova skiten själv!
Okej, sagt och gjort, jag susade iväg lungt och fint på den custombyggda, uppkromade och showlackade trajan.
När jag skulle åka igenom en rondell några hundra meter från Olas kåk, lade jag ner hojen som vanligt (uppskattad hastighet 20 blås).
Fotpinnarna visade sig vara monterade ganska lågt för plötsligt känner jag att fotpinnen tar i backen!
Jag burkar allt jag kan, men förjäves och går omkull!
När jag glider på asfalten i mitt nya blåställ och lyckligtvis en collegietröja, så tänker jag bara på en sak: Måste rädda tanken!
Drar upp hojen så långt det går i skrevet och trycker styret uppåt.
När jag stannat, noterar jag att Olas nykromade Texasstyre ser ut som en makaron en ansenlig mängd mc-delar ligger utspridda i rondellen!
Så ansenlig att alla delar inte ryms i fickorna på töjjet, så fotpinnen fick jag ta i munnen.
Kicken hade också flugit av tillsammans med Cadillac-strutar och skit, så jag fick rulla igång hojen för att åka tillbaka.
Ola hade stått på sin tomt och hört att trajjan plötsligt blev tyst, så han tog bilen för att möta upp.
Jag glömmer aldrig Olas min när han mötte mig på vägen, med makaronstyre och en fotpinne i munnen!
Tror fan aldrig jag mått så jävla dåligt, varken för eller efter.
Men en bra story blev det ju.
Förlåt, Ola!