

Jag fick ju som bekant en vurpad Cagiva Mito 125:a av en kompis. Den hade jag tänkt spara i lönndom, för att fixa till Cissi, när hon har åldern inne förr lätt mc.
Nu bar det sig inte bättre än att Maria råkade försäga sig redan efter nån månad, så hemlighetsmakeriet åkte i soporna.
Det var ju egentligen jävla bra det, för nu kan vi ju renovera och bygga om hojen tillsammans, jag och Cissi.
Cissi har god smak och blev förälskad i den italienska designen. Cuts och toppkåpa kommer troligen att knackas egna bitar, då hon inte var helt nöjd med dom, och dom var ju dessutom spräckta.
Men ska man bygga hoj, så måste man kunna svetsa.
Svetsen har stått på mejeriet sedan hon provade första gången, men nu är den hemma över helgen, så hon fick grilla några skarv.
Svetsen på bilden är alltså lagd av en trettonårig brud som har svetsat två gånger i sitt liv. Jag vet inte om jag ska vara låg över att det jag trodde jag var bra på, egentligen är löjligt enkelt, eller om jag ska vara stolt.
Jag väljer att vara stolt! Dessutom kan jag snart skocka henne till mejeriet, så kan jag stanna hemma och renovera båt.
Hojbygget börjar väl under hösten skulle jag tro, vi har ju mer än två år på oss...