Efter första världskriget var Tyskland avväpnat, och skulle så förbli tack vare en överenskommelse inom det nybildade Nationernas förbund. Segrarna i kriget stipulerade kraven, och dom besegrade fick finna sig i detta, då det var dom som bar ansvaret för alla människoliv som gått till spillo.
De segrande ländernas pacifister ansåg att den enda rimliga lösningen för att bevara världsfreden var att avrusta världen, samt att om man kräver att de besegrade skall förbli avväpnade(Tyskland tilläts endast ha en liten armé), så måste även dom segrande avrusta som en solidaritetshandling. En vacker tanke kan tyckas, men en synnerligen dålig ide om man inte klarar av att kontrollera så att någon annan nation inte rustar för krig. Frankrike var av naturliga skäl emot nedrustningen, men fick vika sig på grund av hårda påtryckningar från Storbritannien och Förenta staterna.
Som alla vet så rustade Tyskland ganska bra under trettiotalet, till en början i smyg.
Med Hitler vid makten så begärde man även urträde ur Nationernas förbund.
Givetvis var detta en varningsklocka för övriga Europa, men det fanns gott om politiker se vägrade se sanningen i vitögat, innan det var för sent.
Trots att flera politiker i Storbritannien påpekade att Tyskland rustade för fullt, och bland annat byggde upp ett luftvapen, vilket stred mot konventionen, så vägrade arbetarpartiet och liberalerna ge upp tanken på en nedrustning. Istället så lade man allt sitt krut på att kalla dom som påstod att Tyskarna rustade upp, för "krigshetsare".
Gång på gång påtalade bland annat Churchill att freden i Europa var hotad, men blev varje gång nedröstad av pacifisterna som vägrade anslag för flygvapnet.
1936 så berättade Hitler oblygt att Tyskland hade ett flygvapen i paritet med Storbritannien och att det växte med en takt som dom aldrig skulle hinna ikapp, och nu tog det hus i helvete!
Alla insåg att ett nytt storkrig låg nära, och att det enkelt hade kunnat förhindrats om man rustat i tid.
Bevisen för Tysklands upprustning hade funnits i många år, men det hade dessvärre även politiker med skygglappar på hemmaplan gjort.
Politiker och media är nuförtiden väldigt intresserade av att använda sig av Andra världskriget som referens för att påpeka för massan att vi måste lära oss av historien. Detta sker då endast i syfte att påvisa "farorna" med partier som Sannfinländarna och Sverigedemokraterna.
Historien ovan har skrämmande mycket gemensamt med Europa av idag.
Det finns en stor makt som visar aggression, det finns länder som rustat ned "då det inte fanns någon hotbild" och när det står helt klart att det finns en hotbild så finns det även denna gång politiker som motsätter sig all form av försvar.
Den stora makten kränker gång på gång sina grannländers gränser, men pacifisterna i dessa länder tycker inte ens att dessa länder ska få ha en övning inom sitt eget luftrum för att den stora makten kan tolka detta som en aggression!
Ett vanligt mantra är att "det är ingen idé att försöka försvara sig mot en makt som är så stark".
Tänk om folk hade resonerat så under Andra världskriget. Hur hade världen sett ut då?
En sak är säker, vi hade inte diskuterat könsnetutrala pronomen, eller ondgjort oss över heteronormativa barnprogram, regimkritiker eller människor med oönskade gener hade heller inte blivit gamla.
Om det smäller nu, på grund av att nordiska länder tränar ihop med NATO inom sina egna gränser, då hade det ändå smällt förr eller senare, då är det enligt min enkla mening bättre att man har hunnit träna åtminstone en gång. Att Sverige prioriterade bort sitt välutvecklade försvar är oförlåtligt, och skulden bärs upp av självgoda politiker som felprioriterade, och vi som lät dom göra det. Fast vi hade ju fullt upp med våra egna karriärer och teveserier...
Dessutom är det ju i denna debatt precis som i en annan stor debatt, det finns en "ond" och en "god" sida, står du på den goda sidan kan du ta till vilka argument som helt och smutskasta dina motståndare hur mycket du vill, utan att ha något att förlora. Förutom din frihet.
Jag älskar fred, men att kalla mig pacifist bara för att jag älskar fred vore nog lika missvisande som att kalla mig för feminist bara för att jag är för jämställdhet.
Si vis pacem, para bellum
Om du vill ha fred, rusta för krig