När Björn L nyktrat till så spottade han i nävarna, och löste problemet.
Idag leverade han en påse fina dubb. Några av dom lär till och med tagit härdning!
Jag har ju turen att bara se dåligt på ett öga, så att skaffa glas till båda vore ju helt orimligt slöseri med naturens resurser.
Om det är ovanligt med synfel på ett öga, eller om det är folks vilja att slösa med sina kontanta medel som ligger till grund för att monokeln fallit ur modet, vet jag inte.
Men hur som helst så visade det sig vara väldigt ovanligt, till och med för en optiker, att sälja denna geniala uppfinning.
Att solmonokeln inte har slagit igenom på samma sätt som solbrillorna, kan jag dock ha en viss förståelse för...
Vilket kvalitetstänk det var förr.
När oljepumpen skulle ihop, fattades ett stift att låsa drevet med. Då lubbade jag upp på körbron och mekade av oljepumpen från en av mina reservdelsmotorer. Eftersom drevet på den pumpen var mycket finare så tänkte jag ta hela drevet, men det passade inte på axeln, så då tänkte jag ta hela innanmätet från den pumpen istället, men då kanske det blir fel axialspel i det här pumphuset...
Dessutom borde man ju ta kamaxeln(som ser ut som ny) från den andra motorn då den slitits ihop med drevet på den pumpen. Men då kommer säkert inte ventilspelet att stämma, så ventilerna måste slipas om eller sätena sänkas i blocket, eftersom det inte finns nån ventiljustering på sidor.
Åhh... Dessa demoner...
En tät burk, lite kol, trollvax och en ugn med bra fjong är tydligen allt en växande pojke behöver.
Denna prutade jag till mig på en antikaffär för många år sedan, då jag köpte ett helt 30-talschassie i samma skala, i 50-års present åt min farsa.
Chassiet var sjukt ballt, komplett med allt! Sidventilsmotor i plexiglas med kolvar, handfilade stakar, kamaxel, ventiler och rubbet.
Jag plockade isär den helt och polerade upp all plexi, smällde dit en "startmotor"(jag tror att den hade haft det orginal) som jag kopplade via drev till startkransen. När man vred om nyckeln och tryckte på startknappen, så gick motorn runt, och på rätt takt, så tändes en liten glödlampa i tändstiftet!
Drivlinan var inte sämre den.
Koppling med korklamell, tre eller fyrpetad låda och diffad bakaxel. Allt genomskinligt och fungerande.
Den hade samma bromssystem som det på bilden.
Faan, vad dom kunde förr!
Nån som vet nåt om dessa prylar?
Stålar som kunde ha gått till sjuka, gamla eller stort sett vad som helst som är viktigare än att nån får utöva sin kulturyttring, annat än vid sidan av ett jobb som går att leva på.
Jag anser i allra högsta grad att kultur är viktigt.
Men jag vet också att dom som brinner för en kulturyttring på riktigt, mer än gärna lägger all sin vakna tid efter arbetsdagens slut för att skapa.
Nu tar jag mig en Valium stor som en tvål, drar på mig slokhatten och försöker glömma hur vad som hänt med samhället.
Att jag äger just en sån motor, som dessutom suttit i en långbanecykel, kan inte ses som annat än ett tecken från gud!
Troligen betyder detta att jag föddes för att så här på ålderns höst, viga mitt liv åt att hjälpa stackars bönder att plöja deras åkrar, med metanol, R-olja och metall som enda hjälpmedel.
Men lämnar vi det för en kort stund, och studerar istället cykeln på bilden.
Vad hände vid färgsättningen?
Det verkar i alla fall stå tämligen klart att ryktena som gör gällande att LSD nyttjades i stor utsträckning under slutet av sextiotalet, stämmer. Och att hjärnorna inte hade återhämtat sig på åttiotalet.
Den mäktiga Ford Transiten i bakgrunden, kräver också en reflektion. Den är det enda värdiga som Henrys efterträdare släppt ifrån sig sedan 1951.
Steget mellan en A-Ford i en millimeters plåt och en Ka med kofångare av slagtålig plats, är synnerligen stort.
Jag provade som tur är, att trampcykla i somras, och det stod redan efter några hundra meter helt klart att det var riktigt kass.
Tänk om jag inte provat, utan ställt mig och bögat till en sån här cykel, bara för att direkt konstatera hur värdelöst det verkligen är att behöva driva sitt eget fordon framåt.
Det räcker med att man ska behöva bygga det själv, sen kan faktiskt en motor få ta över och utföra resten av jobbet.
Nu blir det till att slatta lite pjuck...
Säkert är det svårt också, vilket borgar för actionfyllda vurpor och tuffa lårkakor. Inget är ju så sexigt som en haltande motorman!
Nu far jag in till byss och kickar in en saloondörr!
Som synes så står den lagom nära huset, så att jag kunde somna på köksoffan till motorljud.
Jag vaknade dock med ett ryck, då varvet av en för mig okänd anledning gick upp! Otroligt påfrestande för nerverna!
Det visade sig dock bara vara svärfar som gäckade mig genom att rusa maskinen till hela 500 varv i minuten.
Magneten verkade inte gilla att stå ute i regnet, och numera är gnistan lika väck som Lars Ohly.
Barnen ritar teckningar och pappa spräcker en magnet på köksbordet.
Lite nervöst noterade jag detta synnerligen stekiga kit med peggar, samtidigt som jag lät mig imponeras av såväl skinnklädsel som klimatanläggning.
Bilen var inte mer än tolv-femton år gammal, så den gick givetvis ljudlöst och hade fartresurser som snarare hör framtiden till, än 2013.
Övriga medarbetare i bilen, bestående av en verkmästare och en elektronikingenjör språkade om olika DUC:ar, styrningar och programmering av dessa.
Jag gjorde några trevande försök att prata affärer och buttpluggs... Men jag tror att dom synade bluffen, och även i fortsättningen kommer att se mig som en simpel arbetare från Skogås.
Jag gjorde denna provisoriska lösning(som i likhet med alla provisoriska lösningar, blev permanent i samma ögonblick som den togs i bruk), för att Maria ska kunna köra tvättmaskinen.
I kväll slog det mig, hur jävla bra det blev.
Man har ju till och med en lyxiga finesser som löstagbar ho i okrossbar plast, samt en rostfri ho med tvättbräde i. Jag skulle bara behöva tejpa fast en köksblandare på skåpet.
Jag kan ju inte så mycket om snickerier, men jag kan tillräckligt om motorer för att se att denna tröskel är monterad med ett huvudmunstycke.
Döm om min förvåning, när skiten var lika svårstartat trots min handpåläggning!
Efter en varmkörning som tog en halv industrisemester, så gick hon äntligen skapligt.
Nästa startförsök gick ännu sämre.
Den följande motortekniska utredningen visade att bränsletanken var tom, vilket satte stopp för vidare förlustelser i förbränningens tecken.
Av min underbara familj har jag fått en resa med guidad tur i Oud Beersels bryggeri, i Belgien!
På lördag har jag öppet hus för de vänner och släktingar som känner sig sugna på fika. Detta får duga som inbjudan. Det blir dock inget fylleslag i klass med SE Services avslutningsfest är jag rädd. Jag kan heller inte hålla med sovplatser, eller liveband.
Det jag kan fresta med, är att Albin är igång hela dagen!
Efter att det som kan avkrävas som ett vettigt kvällsverk för en bildskön så kallad "Handyman", bestående av utbyte av felaktig diskbänk, och montering av belysningsarmaturer avklarats, var det så äntligen dags att tjoffa lågkompad industrihistoria på tomten.
Glad som en klockarkatt tog jag nästan "hoppsasteg" ut till dom trehundra kilo gjutjärnen som pockade på uppmärksamhet.
Alla som har en Albin marinmotor vet ju att dom startar på ett halvt vevaxelvarv, om man gjort rätt.
Nu var gjutjärnsförlustersernas art snarare av startmotorgnuggade karaktär, än av förbränningskaraktär.
När så motorn väl small igång, så gick hon enbart hjälpligt på en halv cylinder, och enbart med hjälp av full choke. Trottelspjället visade sig ha tagit ett nytt arbete som nödstopp.
Intresset riktades raskt åt karburatorns håll.
När jag noterat att marinmotorns Solex i bronsgjutgods, ersatts av en billigare lättmetall Zenith, som dessutom bar texten: Brittish made, trodde jag problemet stod att finna i just den texten.
Men jag vet också att finurligare motormän än just Albins konstruktörer ej står att finna, och dom skulle således inte tumma på kvaliteten. Troligen visste dom nåt som inte jag vet, om brittiska produkter...
Så, istället för att följa min första magkänsla, och sjösätta karburatorn i Östersjön, så tog jag faktiskt isär den.
I bränsleblandarens inkråm fann jag nog med treck för att fylla ett redigt utfallsdike, samt för att dämma upp stora sträckor av Lemströms kanal. Utöver detta oönskade fynd, noterade jag två munstycken som berövats sina hål.
Eftersom jag varken har tillgång till garage eller tillhörande tryckluft i närheten, fick problemen skjutas på framtiden.
Att visslandes ställa sig och blaska med bensindoftande motordelar i den nybyggda köket frestade varken mig eller min äkta hälft som i just detsamma stod och bakade morotskaka.
Jag ska nu likt Karl-Bertils far, Tyko, somna i vredesmod. Och Albin, får INTE se klart filmen!
Med oss fanns då den ständigt lika glade Leffe.
Leffe hade inte återfallit i mopedism, han hade nämligen aldrig lämnat den.
Låter kanske inte lika ballt som att åka långgaffel med skinnväst, men den här snubben var äkta!
Att fortfarande leva för att trimma moped när man passerat fyrtio, kan för en trångsynt hjärna te sig som aningen tårtigt, men då har man nog missat hela grejen med livet och förmågan att se andra nyanser än svart och vitt.
Han var alltid otroligt trevlig och glad då jag träffade honom, men jag har på senare tid förstått att han kanske inte alls var så glad jämt. Det var nog inte så lätt att vara Leffe alla gånger. Saker är inte alltid vad dom ser ut att vara.
Dessvärre så lämnade Leffe oss under hösten.
Hans kropp orkade troligen inte med mera tvåtaktsrök och slipstiftsdamm utan somnade in, givetvis under ett framförande av astrimmad Sachs-bestyckad moped. Något som i Leffes värld inte kan ses som något annat än att dö med stövlarna på.
Gunnar som är gammal barndomskamrat till Leffe, har åter väckt upp legendariska KCTT för en dag, då ska vi sladda med våra mopeder, börna i brinnande bensin, ljuga och dricka folköl, i Leffes ära.
Den 13:e februari skulle Sveriges äldsta femtonåring ha fyllt 44 bast, och då arrangeras på Leffes brors önskan Leffe Memorial.
Jag vill med all önskvärd tydlighet visa min vördnad för 2-taktsvärldens egen Janis Joplin, så givetvis tänker jag delta då vi i Leffes anda sotar ner Brottby med våra gamla trosfuktarmopeder.
Efterom även du som läser detta plötsligt känner en stark lust att hylla en man som gick sin egen väg och samtidigt få lägga ett helt samhälle i tvåtakts och gummirök, som föreslår jag ett besök på bloggen:
leffememorial.blogspot.se
som är under utveckling.
Begravningen sker i Stockholm 8/11.
Vila i frid, Leffe.
