Jawan gick ju som en klocka vid provstarten, men det ska vi nog råda bot på nu.
Jag ser fram emot en dags skruvande med alla justeringsmöjligheter som står till förfogande via Wal Phillips försorg. Rykten gör gällande att även bränsleförbrukningen kan bringas upp till oanade höjder med detta smycke bland bränsleblandare, och att man trots detta kan avnjuta kraftiga "flat spots" både här och där i registret.
Grunkorna på den här sidan, är ännu ballare än dragstern på bilden.
När den är klar ska han bygga en A-Ford med sida, och den ska det sitta en Scot-puffburk på. Det blir inte nån Stockholmsbuggy, det inte.
Och vad fan ska man ha mässingplåt till egentligen?
Annat än att göra fruktskålar i julklapp till morsan.
Nu måste jag fundera ut en snabb lösning med det material som finns att tillgå på höloftet.
I morgon måste jag fan börja med båtinredning, istället för att pundarmeka med allsköns raggarlösningar.
När jag känner mig mogen för ekonomiska utsvävningar köper jag mig en tändbox och hinkar i det brittiska stålet i ramen igen.
El är verkligen inte min grej.
Vi slipade av spetsarna på dubben och fick lite för bra fäste men som dock tillät lite sladd. Av nån konstig anledning så släppte det hejdlöst och okontrollerat emellanåt. Vi slipade lite till på dubben, och då försvann fästet helt! Sedan vässade vi dom lite och labbade med ringtryck, tills dom funkade enligt förväntan.
Dessvärre missade motorn då den kom upp i varv, och resten av dagen felsöktes det. Spolen eller kondingen är huvudmisstänkta. Batteriet var dessutom nere på 9 volt efter lite körning. Om det beror på kylan vet jag inte, men en spole kan väl inte sluka ett 6Ah batteri på en halvtimmes gångtid?
Hur som helst så vet jag inte om jag orkar rådda med det, då jag även måste hinna renovera båt, så jag tror att Manolito-Jawan åker i. Den har ju tändmagnet, och då kan ju inget gå fel!
Ibland, när han inte åker hoj, så brukar han köra flygplan. Ett av flygplanen var ett sånt som man landar på vatten med, men det sjönk efter en grundstötning!
Piloter har tydligen inte sjökort med sig.
Vi gjorde en hjuldistans av stål igår. Den enda anledningen till att den blev av stål, var att aluminiumbiten som fanns till förfogande var rysligt lång, och jag har inget stickstål. Att såga verkade på tok för tidsödande. Dock så fanns det en stålbit av lagom längd, så den fick duga.
Björn kompenserade för den extra vikten genom att fräsa lätthål i spacern, shimset eller mellanlägget som syns på bilden. Det man förlorar på gungorna får man ta igen på karusellen.
Som vanligt visade det sig problemen bero på materialfel, för då vi böt ut mina dyra däcksjärn mot Björns äkta brittiska monteringsverktyg av okrossbar plast, så funkade allt.
Weslaken small igång så fint igår, och fyllde garaget med väldoft i sådan mängd att det blev svårt att andas. Snart ska det vurpas!
Hur som helst, så såldes den föregående hojen, för att finansiera byggadet av den mindre praktiska "vidareutvecklingen" som syns på denna bild, tagen av Gunnar Ljungstedt under turen till Norrtälje.
Tändspolen brann upp två kilometer innan grindarna till utställningen...
Nej, jag var inte glad.
Jag minns då jag en gång anlände till hojfiket vid slingerbulten, med låst och skrikande bakdäck förbi alla sporthojar på parkeringen och ut på gräsmattan.
Där lämnade jag hojen, koncentrerade mig på att se hård och oberörd ut, och beställde en kaffe.
Jag borde ha haft en cigg i mungipan också...
Skärmen blev ju köttig så att det står härliga till, men hellre det, än att se ut som Barbies pojkvän, Ken, i skrevet.
Om kölden håller i sig, lär det fläskas på lämpligt träsk till helgen.
Eftersom merparten av barbarerna som läser denna blogg inte tillhör den delikata skara förstaklass-människor som uppskattar oljad mahogny, så blir det en bild på enn gräddsvets istället.
Tyvärr var den förhäxad, så jag var tvungen att sälja den.
Saknar den lika mycket som alla andra balla grejer jag sålt.
http://www.alandstidningen.ax/insandare/naiv-ton-flyktingdebatten
Nu har han i alla fall slutat, så riktigt så här tuff ser han inte ut när han mekar längre.
Ännu tråkigare historia att shuntjäveln var insvetsad på plats!
Riktigt astråkig historia att jag fick vika ihop mig som ett gem, och svetsa rör underifrån utan att se vad jag gjorde med svetslopporna regnande över nyllet!!
Hur kommer det sig förresten att svetsloppor kan lägga en 90 gradig sväng då dom just passerat glasögonen, och leta sig in i jacket? Mina ögon måste fan vara magnetiska.
I morgon måste jag tjacka mig en svets-spegel och ett cyklop!
I morgon kommer en annan gammal bild, då Drusse står med en Marlboro i mungipan och ser otroligt tuff ut. Missa inte det!
Om det inte vore för frosten i mustaschen så skulle man inte märka att det är åtta minusgrader på arbetsplatsen.
Dessvärre verkar det som att den lilla stake jag hade i kroppen tidigare vintrar, har flytt sin kos fullständigt.
Idag räckte det med sex minusgrader för att fötterna skulle paja helt.
Dessutom verkar det som att jag blev sjuk på kuppen, så nu måste jag slå ihjäl resten av kvällen framför öppna spisen och dricka Calvados som jag sköljer ner med Lapin.
Man får göra lite uppoffringar för att friskna till, kroppens signaler måste man ta på allvar!
Man skulle ha en Uttern 5000AC istället, då hade man hållts i ett varmt garage om vintern, med WASP och Turbonegro i högtalarna och en TIG-brännare i näven.
Jag har påstått att saker som konstrueras enbart med tanke på funktion, blir vackra per automatik...
Jag hade fel, så fruktansvärt fel!
Sagda tes, fungerade då man refererade till jaktplan och rejshojar, men fan inte på båtar.
Att Didde, som jag vet har en estetisk ådra, som slås an av högteknologi och prestanda, fraktar sitt arsle runt skärgården i en dylik tingest är en gåta större än påsken.
Hur kan denna båt ha lyckats ta sig hela vägen från ett ritbord(eller mer troligt ett utslag på en servett under lunchen) till produktion, är fullkomligt obegripligt.
Att den senare har hamnat i butik, och faktiskt blivit såld, kan omöjligt förklaras på ett begripligt sätt.
Den gamla postbilen Tjorven, framstår som ett strömlinjeformat fartvidunder ritat av en framstående italiens designbyrå i jämförelse.
Denna båt är så fruktansvärd att jag inte finner ord, och jag utgår ifrån att formgivaren undvek att svara på frågan: Hur går det på jobbet? Som hans mor troligen ställde då dom språkades på telefon straxt efter att hans designförslag antagits av ledningen för produktion.
Jösses!
Det ser ut som att en längre framskärm kan vara en bra idé. Detta trots att jag fått en olycksfallsförsäkring av min arbetsgivare. Huruvida jag fått denna försäkring tack vare att Weslaken börjar bli klar, förtalte aldrig sagda arbetsgivare. Men den kan ju onekligen komma väl till pass.
Jag undrar verkligen hur det lät i sammanträdesrummet på Dove, då en av dom vassa och hungriga yngre påläggskalvarna i styrelsen(rena spekulationer, från min sida), kläckte den lysande idén om hur dom skulle kunna öka på sin försäljning.
Och hur det lät när dom mer sansade människorna i rummet, försökte förklara att det inte var bilar, utan tvål dom sålde...
Jag skulle hellre ha varit en fluga på väggen i det rummet, än på efterfesten till ett seminarie för lesbiska sexmissbrukare.
I bakgrunden skymtar en blandare med plastskal, förövrigt.
Så jag går och duschar av mig mahognydammet och drömmer om motorcyklar istället.
Däremot var det en mindre trevlig grej som gick upp för mig i kväll då jag stod och slipade på ett skott(vägg) i Mildrid.
Att renovera båtinredning är ju skittråkigt!
Trångt och jävligt, dammigt och äckligt.
Dessutom går det ju inte att röra sig ombord på en båt utan durkar(golv), utan att man snubblar och halvt slår ihjäl sig flera gånger per kväll.
Och detta ska jag hållas med hela vintern, och dessutom kalla för "min hobby".
Nu går jag och duschar av mig mahognydammet.
Jag har en förmåga att borde bli ful i mun, och svamlig när jag är på fest. Jag har diagnostiserat mig själv med "Alkoholrelaterad Tourettes", vilket sällan är ett problem i goda vänners lag.
Men skulle jag råka fyllna till och ställa till med skandal i kväll, när hela öns näringsliv är på plats, så återstår endast att söka jobb inom offentlig sektor.
Det stora dilemmat med veteranbåtsrenovering är att komma i närheten av den önskade finishen, utan att överrenovera. Man vill ju ha kvar så mycket som det går av orginaldetaljerna, men dom har ju skändats av generationer av gubbar med borrmaskiner, spikklammer och antennkablar.
Om man byter ut för mycket trä, så kommer man få känslan av att åka S&S knucklehead, eller raggarbil med TPI-motor. Inget fel i det(jag vill ju inte kränka nån), om man nu gillar det, men det är inte min grej.
Så för att behålla den båten som byggdes för drygt åttio år sedan så får man snällt plugga alla gamla hål och göra det bästa av situationen.
Men satan vad fuktigt och rått det är i det förbannade båttältet!
Och hur han lyckades lägga till på den där platsen är för mig en gåta, det är ju som synes inte så gott om plats bakåt. Båtar med roder är ju dessutom inte riktigt lika lättmanövrerade som moderna 'svängahelapropellernbåtar'.
Jag lade själv till på samma plats under den dagen, under stor möda, och då bör det tilläggas att Mildrid bara är 8,5meter.
Farten försvann till förmån för buckliga bruksbilar som krockade sig fram.
Dom hårdlödda,förnicklade och flejkade tvåhjulingarna ersattes av penselmålade härken som vandaliserats av migsvetsar med rörtråd från Bilbuttericks och trimmats med motordelar från Hobbex.
Bergman har gjort en proffsig film om en udda men ej destå mindre ädel idrott.
Killarna som kör den gröna holken i leran är jag och Fredde.
